Röd tråd sökes

Om jag så valde denna lördag att bli en hemmakväll eller om det var ett ofrivilligt val är en defintionsfråga. Det närmaste socialitet jag kom ikväll var erbjudandet om att åka in till Borås för att bjuda på paj.

I övrigt består min umgängeskrets av proletärer och emigranter. Som om Falköping, Berlin, Sarajevo och någon by utanför någon Skånestad och massa andra ställen skulle slå Ulricehamn en lördagskväll.

Här kan man uppleva allt. Verkligen. Vi har alltifrån 30-åringar som pissar i centrala blomsterrabatter vid 12-tiden, till ovanliga väderfenomen såsom sammansättningar av olika ämnen som i samlad trupp faller från moln till mark. Fruktansvärt fascinerande. Däremellan finns diskussioner om runda glashus, existerande cykelrondeller och traditionella sten-sax-påse-mästerskap. Allt med en gnutta skattepengar som bakgrund.

Igår fick jag defintionen "That lovely girl" av en Wisconsinbo som skulle köpa en gästbok till sin sons bröllop. Jag planerar att i framtiden leta hus i Wisconsin.

Att jag har en vilja att blogga men saknar ämnen, behöver förmodligen inte nämnas.

På tisdag ska Elin kolla efter temuggar i second handbutiker till vår flytt i höst. Det känns betryggande att vi kommer ha temuggar även om vi saknar tak och inkomst.

Vi kommer att ha temuggar och en elektrisk vinöppnare. Vinöppnaren står jag för. Det var för övrigt Åkes studentpresent till mig.

Ikväll ska jag nog läsa i min poesibok. Jag känner mig kulturell just nu. Boken har dessutom ingen som helst skattefinansiering. Om man bortser från att en av givarnas inkomst kommer från staten.

Tidigare skulle jag vara kreativ i mitt hundrastande, så vi åkte till skogen. Där kände jag mig ytterst bohemisk. Med min oerhörda bohemiska anda tänkte jag också plocka blommor. Det gick inte så bra. Alla blommor verkar ha blommat över. Så jag åt hallon istället. Mamma fick en bukett med omkring fem blommor och åtta grässtrån. Det är att vara estetiskt och kreativ.

För att fortsätta bygga på det osammanhängande flödet av flyt kan jag nämna det faktum att jag och min kära ordförande är så gott som sambos. Ja, min distriktsordförande alltså, ingen annan sådan. Jag har åtminstone hans lägenhetsnyckel. Det känns kul. Han springer efter tåg i Europa och jag kan vända upp och ned på hans lägenhet. Men jag gör inte sådant. Jag funderar som mest på att skriva en lapp och lämna på hans köksbord.

Nu fick jag definitionen "ordföranden med guldhjärta och järnhand" och jag har verkligen ingenting vettigt att skriva om, men tyckte att detta skulle vara värdefull läsning.

Nu ska jag nog gå. Det känns säkrast så.